~Yenika~

Idag har jag o challe varit i stinsen och hälsat på på jobbet :)
Det var trevligt..

Nu är jag däremot riktigt stressad inför resan..

Jag ska flyga själv med Charlie och min brorsas dotter Angelina..

Har köpt kritor och ritblock och ska köpa massa godis, så kanske hon sitter still i bilen på väg till arlanda iaf, de lilla huliganen :P

I tisdags på bvc fick vi äntligen veta att Challe är mjölkallergisk.

Därför har han utvecklat kolik och det har bara blivit värre eftersom vi fortsätter mata honom, såklart.

Samma dag gick vi till apoteket och köpte mjölkfri ersättning till honom, den var så jävla dyr, men om den funkar skulle vi få den på recept, så blev det lite bättre pris.

Jag tycker redan att det har blivit bättre, men samtidigt har han ont nu av att vi byter ut maten..

Hans stackars lilla mage..

Sen följde vi med Denise o Nanna till bvc, så sket jag i att ta med vagn, Challe vill ändå alltid bli buren, men sen somnade han så vi fick låna en hörna i Nannas vagn :)

Och i helgen när vi spelade bingolotto, hade vi såhär kul:



Sen efter bvc va vi ju tvungna att äta lite, och visst är jag nyttig älskling??




Challe behövde oxå lite käk



Och kramas med kusinen måste man med..

Faan vilken vidrig dag..
En av dom värsta faktiskt.
Vaknade ju tidigt som fan.
Och han har gnällt sen det..
Ingenting har varit bra.
Han har skrikit hela dagen. Jag har varit i centrum och på ikea och hemma hos bubba med alla, och han har skrikit hela tiden. Och mormor har stått och sagt: Han måste ju ha ont nånstans. Tack, det visste jag inte??
Vet inte vad det är för fel men nåt är det ju..
Tänker inte lämna bvc i morgon förrän vi får hjälp.
Sen ville Denise ha skjuts till apoteket, och då tänkte jag lämna honom hemma, med Dan, men han skulle ha visning i sin lägenhet idag igen, så jag fick konka på klumpen en stund till.
Och Bubba lovade att hjälpa mig, men när han skrek som mest (på ikea) stog jag där och höll i honom och försökte köra vagnen och svetten rann, Men Bubba pratade FAKTISKT i telefon. Och det har hon gjort varje gång jag har behövt hjälp med något idag.
Tur att min pappa fanns där och tog honom ett tag.
Annars hade min bebis nog inte haft någon mamma..

Hämtade iaf Denise och då fick jag se Sejjen.

Hon var så liten... Jättesöt.
Men Challe bara skrek när han fick träffa sin kusin :(

Men det var mysigt iallafall :)

.. om min förlossning medans vi väntar..
De är nog ingen som har hört hela (skräck)historien :P

Berkänad födelse var 20e April.
Det var varmt och jag hade extremt ont i livmodern från första början.
Drabbades även av jobbig foglossning redan vecka 6..
Ingen drömgraviditet alltså..
Och inte ville den ta slut heller.
Morgonen den 1a Maj, dagen efter Valborg vaknar jag och tror att jag kissar på mig i en dröm.
Det fortsätter rinna fastän jag är säker på att jag är vaken och försöker knipa och hålla emot för att jag är värd. Vågade inte väcka Dan även om jag misstänkte att det var vattnet på en gång. Tänk om jag faktiskt kissade, hur pinsamt skulle inte det vara??
Kastar mig upp och springer halkandes in på toaletten med rännilen längs benen.
Jag trodde innan att det skulle rinna lite och sen var det klart.
Hellll nooo!
Här var det hela jävla Niagarafallet, mellan mina ben!!
Det slutade aldrig.
Fick tag i en binda och försökte trycka emot.
Det hjälpte i sådär 2 sekunder, sen simmade den iväg...
Tog den tjockaste binda som jag kunde hitta och började torka upp på golvet.
Det gick åt typ tre badlakan och då har vi bara två meter till toan från sovrummet :D
Sen försökte jag väcka Dan.
Hade svårt att bestämma mig för vad jag skulle säga bara..
Ja menar, de är ju inget man säger varje dag.
Det blev till slut "Älskling, vattnet gick nyss, du måste vakna".
Han frågade då mig om jag var säker på det, han sov nog fortfarande.
Men jaa, ganska säker så länge inte vilundabadet har anlitat mig som barnbassäng..
Han flög upp efter några sekunder och sa att vi måste ringa sjukhuset.
Då, lämpligt nog, fick jag tillbaka min telefonskräck.
Det är helt sjukt.
Den dagen man ska göra det största av allt, och visa upp hela alltihopa för massor med människor, då blir man rädd för en telefon.. Jag tror att det är mitt kontrollbehov som spökade då. Barnet kommer ut oavsett jag vill det eller inte, men min telefon kan jag iallafall kontrollera?? Eller något sånt..

Så duktigt som han är, ringde han till KS förlossningsavdelning!
Måste bara säga världens bästa människor där, nästan allihop!!
Dom var helt underbara från början till slut.
Men stackarn behövde ju förklara för tanten i telefonen typ hur vattnet såg ut, hur mycket som hade kommit ut och om det var blod i odyl..
Så till slut fick jag prata iallafall.
Och det gick bra :p
Så om jag inte fick jämna värkar, kunde vi vänta till klockan ett och komma in för en kontroll då.
Klockan var typ tio nu, så jag tog en dusch och Dan fixade frukost.
Jag rakade benen och *** och filade fötterna och försökte göra mig allmänt fräsch. Tånaglarna och fingernaglarna var redan manikyrerade :)
Däremot var man inte så sugen på att äta nu.. Man hade lixom annat i tankarna.
Väskan var färdigpackad sen mååånga veckor och månader tillbaka, men jag var ändå tvungen att gå igenom hela en gång till för att vara säker ;)

Sen åkte vi.
Det kändes jättekonstigt när man åkte hemifrån utan barn sista gången (trodde man).

När vi kom dit fick vi sitta i väntrummet en stund och fick sedan komma in i ett fult tråkigt rum.
(Ett likadant vi hade varit i en vecka tidigare när barnmorskan trodde att min bebis mådde dåligt och vi fick åka in och för en kontroll.)
Där låg vi, jag fick ctg-maskinen påkopplad igen så vi kunde se hur lillbebisens hjärta slog.
Man kan även se värkarna på den kurvan, men när jag hade jätte ont, visade den knappt något alls, och när det bara kändes som en vanlig sammandragning visade den på typ 160..
Eftersom jag egentligen skulle ha blivit igångsatt två dagar senare så hade dom redan förberett med juornaler och allt.
Några timmar senare kom dom in och sa att nä, nu får ni åka hem.
Gissa om vi blev snopna..
Men eftersom jag hade så oregelbundna värkar fortfarande så var det ingen id'e att vi låg där och tog upp ett rum. Och det är alltid skönare att ligga hemma :)

Vi stannade på Ica på vägen och köpte massa fika att mumsa på.
Jag fick tillochmed cola :)
Det jobbigaste sen var inte värkarna, utan det var att fördriva tiden medans man väntade på att få ännu ondare. Vi tittade på Lost, som jag tycker är tråkigt, men jag kunde ju ändå inte koncentrera mig så det spelade ingen roll.
På något sätt lyckades vi ändå somna den kvällen.
Vaknade till och från av värkar men dom blev minde och kortare tyckte jag?
När det äntligen var morgon hade jag inte mycke värkar alls längre.
Tänkte inte så mycket på det utan trodde bara han tog en paus därinne.

Vi åkte in till ks igen framåt eftermiddagen.
På väg så svängde vi in på OK i väsby, för jag hade en vinstlott som jag ville byta ut. Då såg vi mamma och Kenneth och äckelAngelika sitta på Glädjens så vi åkte dit och sa hej.
Jag tänkte att om jag hade tur och vann på den nya skraplotten så skulle jag få tur under dagen. Om inte, skulle jag få otur, och jag fick riktigt ont i magen när det visade sig vara en nitlott.
Jag kunde ju inte tro då hur rätt det skulle visa sig att jag hade!!!

När vi kom in, hamnade vi i ett till tråkigt rum, jag blev undersökt och det visade sig att bara den ena hinnan hade spruckit. Så hon tog fram typ en apelsinskalare och tryckte hål på hinna nummer två. Då rinner det ännu mer vatten? Var kommer allt vatten ifrån?? Jag satt på handdukar i bilen för det rann fortfarande lixom..
Jag fick en skön sjukhusskjorta och snygga nättrosor :)
Sen blev vi förflyttade till ett jättefint förlossningsrum.
Jättestort med fåtöljer och grejer.
Vi spelade Yatzy :)
Dom två barnmorskorna som jobbade då var så himla trevliga och roliga och sa att vi ska minsann få ut den där bebisen innan tolvslaget,,
Vad fel dom hade..
Jag blev kopplad till ett värkframkallande dropp som skulle få fart på värkarna.
Och saaatan va fort de gick. Fick massa värkar på en gång.
Förstår att folk som inte haft det tidigare blir chockade..
Jag hade jätteont och blev introducerad till min bästaste vän, Lustgasen!
Första gången blev jag illamående men redan andra gången kändes det bättre.
Dan fick testa med :)  Men han tyckte inte alls om den :P
Den blev en sann vän, men till slut hjälpte inte ens den. Jag hade alldelles för många värkar på en gång och jag började yra. Dom kopplade bort droppet och det blev genast lugnare.. För lugnt. Efter ett tag kopplade dom på det igen. Med samma resultat, jag visste knappt vad jag hette.. Dom tog bort skiten och sen skulle jag upp och gå istället. Sitta på medecinboll, och stå och hänga på nån sorts hög rullator typ. Sen blev det dags för dropp igen. Då hamnade jag typ i nån slags krampanfall tyckte jag att det kändes som. Det är meningen att värkarna ska gå upp och ner så att det har någon effekt på livmodern, men min kom för tätt och höll sig på topp.
Jag bara låg och yrade och skrek (tror jag) och till slut, äntligen, frågade någon om jag ville ha en epidural (ryggmärgsbedövning). Ja tack! Att ingen frågade tidigare, jag var ju så borta så dom borde ha givit den ändå..
Den sprutan var enorm. Jag brukar inte vara rädd för sprutor men den kändes faan, och dom skulle lirka in den i ryggraden på mig? Jag vet att narkosläkaren som gav den var väldigt trevlig och försökte hälsa på mig, Hoppas jag var trevlig tillbaka..
Efter det blev allt bra.
Eller bätte iaf.
Jag återfick förståndet men värkarna avtog igen..
Jag fick Bricanyl men jag vet att det inte funkar nå bra i min kropp då jag tog de jämt mot astman när jag var liten. Hon sprutade in det i droppet och inom två sekunder hade jag hjärtklappning, Fem sekunder senare sprutade svetten och jag hann precis be Dan om en spypåse innan Det lilla jag hade ätit under dagen kom upp i rasande fart.
Då bestämdes det att jag var för klen för att klara av en hel förlossning. Jag hade bara öppnat mig fyra centimeter så om det inte blev mer inom kort skulle det bli snitt.
Vi skulle förbereda oss för operation, tex ta av smycken och sånt ifall att.
Jag ville inte!
Jag fick kämpa emot tårarna men visste ändå att det är bäst så både för bebisen och mig.
Det enda som stod i min sammanfattning till förlossningen var att jag inte ville bli snittad!!
Efter några timmar i halvvaket tillstånd (obekväm säng :P) kom dom in och kollade mig.
Var då öppen fem centimeter och det var inte tillräckligt.
Nu var det dags för operation.
Nu på en gång! Dom hade fått en tid däruppe och då måste man skynda sig. Jag blev rullad i sängen i en rasande fart tyckte jag och i hissen blev jag så åksjuk att jag var tvungen att kräkas igen.
Vi kom in i salen och alla hälsade, det var massor med folk där, alla barnmorskor och sköterskor. narskosläkaren och doktorer. Man kände sig iallafall omhändertagen än så länge.
Jag fick ingen ny bedövning utan dom fyllde bara på ryggbedövningen.
Det läskiga var att jag själv skulle avgöra om jag kände något eller ej.
Dom förklarade och förberedde och sen var det dags.
Min första operation.
När dom la det första snittet ryckte jag till som fan. Jag kände ju allt!
Jag kände att dom drog kniven fyra gånger på samma ställe för att dela på min mage! Det var hemskt, sen sprack det till när dom kom igenom in till livmodern och sen blev det ett enormt tryck på min mage. Det kändes som om dom tapade en bil på magen. Nån måste ha lagt sig där eller så, för jag kunde knappt andas.
Jag hade sjukt ont och bara gnällde hela tiden. Jag var för klen för att skrika. Dan satt brevid och höll min hand hela tiden. Till slut ryckte dom ut honom, min bebis ur magen. Men han skrek inte!! Jag hann få panik under dom få sekunder som gick innan han skrek. Han levde.
Men dan var tvungen att följa med in i ett annat rum där dom skulle väga o mäta och klippa navelsträngen,
Efter mera ont fick jag äntligen min bebis :)
Jag såg honom, jag fick känna på honom och sen la dom honom på mitt bröst.
Jag kunde inte sluta titta, han är det finaste jag har sett i hela mitt liv. Alla kategorier..
Sen tog dom honom ifrån mig, för att slutföra operationen. Dom skulle vänta på mig i ett annat rum och vi skulle få ses igen om fyra timmar. Klockan var nu kvart över sex på söndag morgon. När dom gått blev jag extremt illamående igen, fick tag i en spypåse som tur va. Fast nu kom det inte mycke. Kändes konstigt att ligga och försöka spy, medans på andra sidan skynket försöker dom sy ihop min mage! Min fina mage, den kommer aldrig bli sig lik. Än idag ser jag lite smågravid ut. Senare körde dom mig till uppvaket där jag skulle få en ny säng. Dom lyfte mig med en sån lift man flyttar valar med. Kände mig som en strandad späckhuggare typ. Hade så ont fortfarande trots alla droger i kroppen,
Jag låg där på uppvaket och var helt borta, dom kom och väckte mig och frågade hur jag mådde hela tiden. Vad trodde dom egentligen? Brukar folk må bra där eller? Jag ville bara till min man och mitt barn!

När klockan var nästan halv tolv fick jag äntligen åka ner. Mycke längre tid än dom lovade!!
Den underbara barnmorskan Lisa kom och hämtade mig. Jag ser henne som en ängel än idag. Utan henne hade allt varit ännu jobbigare. Hon rullade mig hela långa vägen till specialavdelningen, tror det var för folk med svåra förlossningar och där i korridoren står min man och väntar. Han har aldrig varit snyggare och jag började gråta på en gång. Äntligen, jag trodde aldrig jag skulle få träffa honom igen. Han hade våran son i en sån där plastlåda på hjul.
Det första han sa var: Hej älskling, Magen e borta!
Först då tittade jag ner och såg mina fötter för första gången på länge :D
Men där var han, våran fina bebis. Han hade redan bajsat och var perfekt lång och lagom tung. Ett riktigt praktexemplar sa alla. Och han var så söt. Sötare än alla andra. Han hade redan bajsat också :)
Vi fick dela rum med en tant som jag aldrig såg, bara hörde, men vi skulle snart få ett eget rum. Värsta lyxrummet till o med. Men när dom körde mig dit, körde dom in i väggen med sängen. Jag trodde jag skulle dö av smärta! Faaan va ont det gjorde.
Sen skulle vi försöka amma, det gick åt  helvette.
Det tog två månader att lära sig att amma.
Kan ha problem ibland än idag..

Sen var det fyra mycket långdragna dygn till i det rummet. Första dagen envisades dom med att jag skulle försöka ställa mig upp. Andra dagen skulle jag gå? Tredje dagen duschade jag till och med.
Har aldrig känt mig så svag som dom här dagarna. Kände mig så värdelös som inte ens kunde föda ett barn själv som så många miljoner andra kvinnor gör dagligen. Mådde inte alls bra där och ville bara hem. Det var så varmt och bebisen ville bara ligga på mig hela tiden. Han skrek nästan jämt men jag fattade inte vad det var för fel. Han  var ju bara hungrig stackaren.
Min lilla fina kille.
Han var såå liten, Han känns vuxen nu, tre månader senare. Han kan snart krypa..

Det mesta känns som en hemsk upplevelse men jag skulle göra allt igen för mina killar.
Jag älskar er mest av allt.
Utan Dan hade jag aldrig klarat det!

Tack för att DU finns!

Och det är fem hela dagar kvar tills D är ledig igen.
Och jag ska vara själv med monstret!!

Och nu har jag ingen bil längre..
Jävla idioter det finns därute asså..
Varför ringer man och säger en summa när man bara tagit med sig hälften??
Säg det från början istället..
Vi har faan flängt runt halva landet idag, bara för att sälja min underbara bil som jag egentligen inte ens ville bli av med..
Ville bara slippa alla problem.
Vill ha en såndär bil som aldrig går sönder..
Finns det såna??

Så jag undrar vad jag ska hitta på i veckan??
Aldrig i livet att jag åker buss med barnvagnen..
Inte själv ens..
Och jag kan inte gå särskilt långt heller.  (klenis).

Denise borde föda sin dotter nu när som helst..
Beräknat den 22a så hon blir igångsatt på fredag annars..
Men jag tror att det sätter igång inatt.
Bara känns så..

Jag kommer sakna min bil så sjukt mycket.
Jag vet inte om den var så speciell bara för att det var min första (andra) bil, men den var verkligen bara min.
Den första bilen jag hade, Innan jag ens hade körkort, den gav pappa till min lillasyster??
Som allt annat :P
Alltid lika kul att få låna saker  ;)

Förhoppningsvis hittar vi nu en billig, bra och helt perfekt bil som passar min lilla familj alldelles utmärkt..
Men vi får se..

Nu är det mysdags!!